När man ber människor med olika språklig och social bakgrund förklara vad de menar med ’rinkebysvenska’ får man väldigt olika svar. Det är inte ovanligt att de som inte är särskilt bekanta med de flerspråkiga miljöerna i Sverige använder beteckningen rinkebysvenska för alla möjliga sorters ”svenska med något utländskt” – oavsett om det handlar om brytning, inlärarsvenska (dvs. svenska som talas av personer som håller på att lära sig språket) eller förortsslang. Det är begripligt; ju längre bort ifrån något man befinner sig, desto färre detaljer och distinktioner urskiljer man. De som har erfarenheter av flerspråkiga områden har ofta en mer nyanserad bild av den språkliga variationen i sådana miljöer. Och det är rimligtvis de som borde ha tolkningsföreträde. För många av dem står ’rinkebysvenska’(eller ’fittjaspråk’, ’albysvenska’, ’rosengårdska’, mm.) för ett sätt att tala svenska som har uppstått och utvecklats i flerspråkiga storstadsmiljöer bland ungdomar – både enspråkiga och tvåspråkiga – med olika etnisk bakgrund. Det är ett kompisspråk och slangspråk som inte används i alla sammanhang utan det fyller vissa specifika funktioner. Det utgör normalt alltså endast en av flera olika sätt att tala svenska i talarens språkliga repertoar.

 

När man talar om ’dialekt’ brukar man inom språkvetenskapen avse en regional färgning på språket (stockholmska, skånska, gotländska, mm.). Dialekter är inte begränsade till en viss åldersgrupp eller till vissa specifika situationer – såsom är fallet med förortsslangen.

 

Så tillbaka till frågan om ’rinkebysvenska’ är en dialekt. Nej, det är snarare ett gruppspråk som används främst av ungdomar, i vissa situationer, för vissa syften – precis som slang.

 

Vi tar upp denna fråga och liknande frågor om språklig variation i dagens flerspråkiga Sverige på följande kurser: 
Tvåspråkighet – en introduktion
Tvåspråkighet i samhället

Följande publikationer kan vi rekommendera om du vill läsa mer om denna fråga:

 

På engelska

Quist, P. & Svendsen, B. A. (eds) (2010), Multilingual Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Bristol/Buffalo/Toronto: Multilingual Matters. (flera artiklar i den här volymen)

 

På svenska

Bijvoet, E. & Fraurud, K. (2008), Svenskan i dagens flerspråkiga storstadsmiljöer: en explorativ studie av unga stockholmares perceptioner av variation och varieteter. Nordisk tidskrift for andrespråksforskning, Nordand, 2 (3), 7–38.

Bijvoet, E. & Fraurud, K. (2006), Svenska med något utländskt. Språkvård 3, 4-10.

Ganuza, N. (2008), Ordföljdsvariation som språklig strategi bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer. Nordisk tidskrift for andrespråksforskning, Nordand, 2 (3), 57-81.

Kotsinas, U.-B. (1988), Rinkebysvenska en dialekt? I: Linell, P., Adelswärd, V., Nilsson, T. & Petersson, P. A. (red.), Svenskans beskrivning 16. (SIC 21a.) Linköping: Universitetet i Linköping. 264-278.